En gammmal spökhistoria "Prästen med de vita hästarna" ..
"Prästen med de vita hästarna"
Jag hade en natt, det var den 27 februari 1919, vaknat
och tyckt mig höra ett frustande från ett par hästar, som satte av i vilt sken
strax nedanför mitt fönster. Jag steg upp och såg ut genom fönstret, men
gårdsplanen nedanför låg försänkt i beckmörker och jag kunde inte urskilja
någonting. Tre dagar senare kom ovannämnde gårdskarl på besök, och jag berättade
helt en passant händelsen för honom. Hans ansletsdrag blevo ganska bistra, och
jag förstod, att historien berörde honom på något alldeles särskilt sätt. När
han hade slutat arbetet på kvällen, stannade han kvar och berättade följande
historia för mig.
i början av 1800-talet skulle det ha bott en sträng
gammal präst i prästgården. Jönssons farfar hade tjänat som dräng och kusk hos
denne kyrkoherde. En natt, den 27 februari, hade det kommit bud till prästen att
ett barn i församlingen behövde nöddop, och att prästen mitt i natten måste fara
till stället, som låg en halv mils väg från prästgården. Kyrkoherden hade rusat
ut till kusken, som sov i drängkammaren, och väckt denne. En häftig ordväxling
hade emellertid uppstått, och kusken hade vägrat att spänna för hästarna mitt i
natten och köra på de hala, backiga vägarna. Orsaken skulle ha varit att
seldonen skulle ha varit så slitna och nötta, att en olycka lätt skulle kunna
inträffa. I sin upphetsning hade kyrkoherden gått in i vagnboden och dragit ur
vagnen samt spänt för sina två vita hästar samt själv givit sig av. Han hade
inte kommit mera än ett litet stycke nedanför prästgården, förrän hästarna i den
branta backen satte av i vilt sken med påföljd att djuren slet sig från vagnen.
Prästen höll emellertid stadigt kvar i tömmarna och släpades med en god bit ned
till Kävlingeån, där han släppt taget och fallit i vattnet. Dagen därpå skulle
invånarna ha funnit honom död, men de bägge hästarna fann man aldrig.
Gårdskarlen berättade, att han fått höra berättelsen av sin far, somi sin tur
hört den av kusken, och att det ålåg honom att föra den vidare inom släkten.
Historien kom snart ut i byn, och en av de rika bönderna fick höra den
men trodde inte på den. När den 27 februari 1920 kom, infann han sig i
prästgården och bad att få hålla vakt utanför ägorna, vilket naturligtvis ingen
kunde neka honom. På morgonen fann en piga honom halvdöd av förskräckelse. Han
hade vid fyratiden på natten sett två vita hästar i vilt sken, som efter sig
hade släpat en vithårig man med barskt utseende. Det blev tyst några år med
historien, men 1923 kom en ung pastorsadjunkt på besök och låg över på andra
våningen. Pastorsadjunkten hade aldrig varit på platsen förut och kände inte
till något om att det spökade i prästgården. Den 28 på morgonen kom han
emellertid ned till frukostbordet mycket orolig och frågade om arrendatorns
bägge hästar hade slitit sig lösa under natten och om någon olycka inträffat.
Han hade nämligen fem minuter i fyra vaknat vid ett förfärligt oväsen, och när
han stigit upp och sett ut genom fönstret, hade han iakttagit två vita hästar,
efter vilka det släpade ett mörkt, människoliknande bylte.
och tyckt mig höra ett frustande från ett par hästar, som satte av i vilt sken
strax nedanför mitt fönster. Jag steg upp och såg ut genom fönstret, men
gårdsplanen nedanför låg försänkt i beckmörker och jag kunde inte urskilja
någonting. Tre dagar senare kom ovannämnde gårdskarl på besök, och jag berättade
helt en passant händelsen för honom. Hans ansletsdrag blevo ganska bistra, och
jag förstod, att historien berörde honom på något alldeles särskilt sätt. När
han hade slutat arbetet på kvällen, stannade han kvar och berättade följande
historia för mig.
i början av 1800-talet skulle det ha bott en sträng
gammal präst i prästgården. Jönssons farfar hade tjänat som dräng och kusk hos
denne kyrkoherde. En natt, den 27 februari, hade det kommit bud till prästen att
ett barn i församlingen behövde nöddop, och att prästen mitt i natten måste fara
till stället, som låg en halv mils väg från prästgården. Kyrkoherden hade rusat
ut till kusken, som sov i drängkammaren, och väckt denne. En häftig ordväxling
hade emellertid uppstått, och kusken hade vägrat att spänna för hästarna mitt i
natten och köra på de hala, backiga vägarna. Orsaken skulle ha varit att
seldonen skulle ha varit så slitna och nötta, att en olycka lätt skulle kunna
inträffa. I sin upphetsning hade kyrkoherden gått in i vagnboden och dragit ur
vagnen samt spänt för sina två vita hästar samt själv givit sig av. Han hade
inte kommit mera än ett litet stycke nedanför prästgården, förrän hästarna i den
branta backen satte av i vilt sken med påföljd att djuren slet sig från vagnen.
Prästen höll emellertid stadigt kvar i tömmarna och släpades med en god bit ned
till Kävlingeån, där han släppt taget och fallit i vattnet. Dagen därpå skulle
invånarna ha funnit honom död, men de bägge hästarna fann man aldrig.
Gårdskarlen berättade, att han fått höra berättelsen av sin far, somi sin tur
hört den av kusken, och att det ålåg honom att föra den vidare inom släkten.
Historien kom snart ut i byn, och en av de rika bönderna fick höra den
men trodde inte på den. När den 27 februari 1920 kom, infann han sig i
prästgården och bad att få hålla vakt utanför ägorna, vilket naturligtvis ingen
kunde neka honom. På morgonen fann en piga honom halvdöd av förskräckelse. Han
hade vid fyratiden på natten sett två vita hästar i vilt sken, som efter sig
hade släpat en vithårig man med barskt utseende. Det blev tyst några år med
historien, men 1923 kom en ung pastorsadjunkt på besök och låg över på andra
våningen. Pastorsadjunkten hade aldrig varit på platsen förut och kände inte
till något om att det spökade i prästgården. Den 28 på morgonen kom han
emellertid ned till frukostbordet mycket orolig och frågade om arrendatorns
bägge hästar hade slitit sig lösa under natten och om någon olycka inträffat.
Han hade nämligen fem minuter i fyra vaknat vid ett förfärligt oväsen, och när
han stigit upp och sett ut genom fönstret, hade han iakttagit två vita hästar,
efter vilka det släpade ett mörkt, människoliknande bylte.
Obs!! Inte min spökhistoria men har kopierat ;)
