Berättelsen om Emilia – Man behöver inte ha lyxiga prylar för att vara duktig att rida.
Författare: Lovisa Öberg Isaksson
Allt är påhittat såklart – Men det kan ändå finnas såna som kan varit med om något sånt här
Emilia, 11: Jag förstod inte först, sedan insåg jag att livet är orättvist. Jag kämpade i stallet, varje dag! Jag gick upp före skolan till stallet och gav hästarna mat. Jag som inte ens har en egen häst, måste kämpa mer än en som har en häst. Hästen som jag är skötare på, hans ägare Lisa gör inte något själv, t.ex inte ens smörjer ens sadel och träns minst en gång i veckan. Det får jag göra, Lisa har ett eget stall tillsammans med hennes familj + ridhus + ridbana. I hennes stall är det 15 boxar, men det är bara 12 hästar i det stallet, men ska ev. komma en till häst. Hon har allt som inte ens Emilia skulle våga drömma om, livet är orättvist. Jag får bara bli utnyttjad, som att borsta hennes hästar (före hon ska rida) , smörja hennes alla sadlar och träns, fodra hästarna, mocka hennes hästars boxar. Medans hon tävlar ungefär varannan helg på sina hästar, hon har ett ridhus, ett stall, en fälttävlans bana, ett eget hus där hon sov över med sina kompisar (två våningar) och en Iphone 5, massor med andra mobiler också, flera laptops, hon har också massor med så dyra prylar att det är ruskigt att beskriva, medans Emilia inte har någon egen dator alls, ingen smartphone mobil, (bara en gammal från stenåldern..)
Emilia ville inte tänka på så orättvist livet var, åren gick och Emilia kämpade på varje dag med dess sysslor hon hade att göra, allt var så himla orättvist för Emilia, men ändå fanns det inget att göra.
Men sedan en dag när Emilia blev vuxen så blev hon utmanad att vara med på en tävling, där Emilia och Lisa skulle tävla mot varann i dressyr. Emilia visste att Lisa skulle vinna, Emilia hade en gammal ridskolehäst hon hade hyrt under sommaren, den var inte lika märkvärdig som Lisas häst Melison (Melison är hennes nya han är 8 år) , men Emilia struntade i det, Emilia hade tränat hela sommaren med den gamla ridskolehästen Cabby. Såklart hade Lisa en ny skötare/medhjälpare (slav, som jag tycker, hehe..)
Lisa hade världens dyraste schabrak, dom var gudomliga, men egentligen tyckte Emilia att de var nästan för löjligt. Köpa ett schabrak för 5.000 det går inte bara, men jo det hade Lisa gjort, hon hade schabrak för flera tusen kr. Men Emilia kunde erkänna att hon var lite avund, det kunde hon erkänna.
En dag innan tävlingen, smörjde Emilia upp sadeln och tränset, hon hade bara 2 schabrak. Inte alls lika fina och dyra som Lisas, ett mörkt grönt schabrak och ett mörkt blått. Hon hade bara köpt dom på loppis för drygt 50:- så hon visste riktigt om Lisa skulle reta henne. Tänk om, tänkte Emilia, jag är inget mot henne, bara luft, hon kommer slå mig så lätt som helst. Dom skulle rida ett L:C program i drssyren. Emilia valde det mörk gröna, grön lyste upp lite mer tyckte hon. När dagen blev kommen så var det bara att gå upp, kl 8:30 skulle tävlingen börja, det skulle såklart inte bara Emilia och Lisa som skulle tävla mot varann det var ju fler som skulle också. Hjärtat dunkade allt hårdare, Emilia tog Cabby in i hästtransporten och åkte iväg. Cabby var en fux valack, han var på hela 21 år också så det skulle bli en utmaning.
Jag hörde domaren sa: Varsågod och rid.
Jag red in på banan med bestämda steg, jag vet inte ens varför jag skulle försöka var lite märkvärdig men Emilia kände bara mod i sig. Det var nu det gällde, jag struntar om Lisa vinner över mig, men jag kände ändå ilska i kroppen, hon vinner alltid en massa tävlingar, hon hade allt jag bara skulle inte ens våga drömma om. ”Inte ens våga….”
Jag svängde rakt upp, Cabby verkade helt lugn, sedan svängde jag åt höger varv och sedan snett i genom. Sedan en volt den blev lite för stor men jag struntade i det.
När jag var klar med programmet, pustade jag ut och nästa startande efter mig var det Lisa. Där hon red in på en väldigt märkvärdig häst, hon hade aldrig tävlat dressyr, men jag hade knappt en chans ändå. Hon hade ett vitt schabrak som det stod något på, det var de schabraket hon köpte för 5.000, och jag köpte mina för 50:- st. Vilken skillnad, det var en sån skillnad så man förstod inte. Hon hade hon välputsade rid stövlar på sig, det var dom där jag såg i tidningen hemma, som kostade över 6.000 vilken himla person hon var. Jag hade ett par rid stövlar som jag köpte på någon loppis/marknad som kostade väl max 150:- det var en sån skillnad. Jag hade en svart ful gammal sadel och ett brunt träns, men jag var i alla fall noggrann i det jag hade, jag putsade mina läder saker så. Men ändå kunde det ju inte bli som dom där som kostade guld.
Det var Lisas tur jag hörde domaren sa: Varsågod och rid.
Hon red ganska hafsigt och inga fina vägar, när hon hade ridit klart så skällde hon på sin häst att han var så konstig och knäpp.
Jag kollade på mitt protokoll det stod 64,7 det var bra. Jag tjuvkollade lite på Lisas protokoll som hon hade kastat bort i papperskorgen, hon blev väl så sur då. På Lisas protokoll stod det 31,6 gud det är inte sant. Jag kollade på placering papperet som satt på väggen det stod att jag var 2:a. Det var inte sant, jag läste texten om och om igen, där stod det:
Emilia Andersson på Cabby 2:a
Gud det var inte sant.
Jag var så himla lycklig.
Bara för man har lyxiga ridsaker behöver man inte vara så bra att rida. Det är det texten går ut på!!!!!!
